Biedermeierkonstens kännetecken - en glimt bakom kulisserna hos borgarklassen

Biedermeier-epoken var en period av stora omvälvningar - både inom konsten och inom samhället och politiken i stort. Epoken sträckte sig från slutet av Wienkongressen 1815 till början av den borgerliga revolutionen 1848 i länderna i Tyska förbundet. Under denna tid utvecklades en mycket specifik stil inte bara inom bildkonsten utan även inom litteratur, teater, arkitektur, inredningsdesign och mode.

Inom måleriet uppstod olika nya genrer eller omtolkningar av välkända motiv, t.ex. "kammarmålningar" eller landskaps- och porträttmåleri. Typiska kännetecken för biedermeierkonsten var idylliska och harmoniska scener ur människors privatliv och en särskilt realistisk skildring av motiven.

Social och politisk kontext för konstepoken Biedermeier

En epoks konstverk speglar ofta dess sociala och politiska förhållanden. Konstnärerna låter både sina personliga känslor och stämningen i samhället komma till uttryck i sina verk. Detta är särskilt sant för Biedermeier-konsten.

För att förstå konstepoken Biedermeier är det värt att undersöka de förhållanden under vilka den skapades. I början av 1800-talet genomgick hela Europa en stor politisk omvälvning. År 1813 förlorade Napoleon det avgörande slaget vid Leipzig mot en allians bestående av Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige. Som en omedelbar följd av detta tvingades han bort från sin post 1814. Senare samma år fastställde segrarmakterna efterkrigsordningen och de nya nationsgränserna vid Wienkongressen.

Under denna process blev monarkin starkare och många progressiva förändringar från de föregående decennierna reverserades ("restaurationen"). Detta var särskilt tydligt i "Carlsbad-dekreten". För att kväva en potentiell revolution i sin linda enades representanterna för Tyska förbundet om ett stort antal restriktiva åtgärder. Det handlade bland annat om betydande inskränkningar i yttrandefriheten, censur av pressen och kontroll av universiteten.

Inför denna politiska och sociala tillbakagång var det många som sade upp sig och vände ryggen åt den dagliga politiken. Av rädsla för repressalier avstod de också från att delta i politiska evenemang och började förneka verkligheten. De ignorerade såväl frihetsinskränkningarna som fattigdomen hos andra befolkningsgrupper eller industrialiseringens konsekvenser. De drog sig helt tillbaka till privatlivet och fokuserade på familjen och den närmaste sociala omgivningen. Denna förändring av många människors levnadsvillkor påverkade också biedermeierkonsten.

Kännetecken för Biedermeierkonsten: Måleriet som en spegel av privatlivet

På grund av den politiska situationen drog sig många medborgare tillbaka till det privata livet. Detta fick också konsekvenser för bildkonsten. Många människor sökte sig till konst och kultur för att distrahera sig från vardagen. Målarna i sin tur anpassade sig till folkets behov - både i valet av motiv och i sättet att komponera. Biedermeierkonsten syftade i första hand till att skapa en harmonisk atmosfär.

Typiska kännetecken för Biedermeier-målningar var därför ett mycket nostalgiskt perspektiv, en idyllisk stämning och en förskönad skildring av det borgerliga livet. Biedermeierkonsten skulle dessutom förmedla dygd, moral och en ganska konservativ världsbild.

Även motiven förändrades under Biedermeierkonstens epok. Historiska, religiösa eller mytologiska scener, som hade varit mycket vanliga under många tidigare epoker, spelade knappast någon roll. I stället blev genremåleriet, som avbildade motiv från privata aktiviteter i hemmet och på fritiden, särskilt populärt. Det kunde handla om vardagliga aktiviteter som hantverk, gemensamt musicerande eller utflykter. Men även stora och glada fester och inblickar i salonger, restauranger eller kaffehus var mycket populära.

En ny genre utvecklades till och med, där tillbakadragandet till de egna fyra väggarna formellt hyllades. De s.k. "kammarmålningarna" avbildade bostadsutrymmen helt utan människor. Här ägnades full uppmärksamhet åt inredning och möblering, som avbildades minutiöst och i detalj.

Porträttmåleriet var lika populärt. De avbildade vanligtvis makar, barn eller andra familjemedlemmar samt representanter för olika yrken. Ett speciellt och typiskt drag hos biedermeierporträtten var en mycket exakt och naturalistisk avbildning av de avbildade.

Förutom den personliga omgivningen och det egna hemmet blev naturen en viktig tillflyktsort för människorna. Följaktligen upplevde också landskapsmåleriet ett stort uppsving under biedermeiertiden. Klassiska motiv som åkrar, skogar och sjöar avbildades, liksom arkitektur och stadsscener.

Carl Spitzweg - den mest kända representanten för biedermeierkonsten

Konstepoken Biedermeier är relativt kort i konsthistorien och gav upphov till förhållandevis få stora konstnärer. Under denna period gjorde sig bland andra Ferdinand Hasenclever, Friedrich Gauermann, Peter Fendi, Georg Waldmüller, Josef Danhauser och Friedrich von Amerling ett namn.

Men den viktigaste och fortfarande mycket aktuella representanten för Biedermeier-konsten idag är utan tvekan Carl Spitzweg. Han behärskade de typiska kännetecknen för Biedermeiermåleriet - särskilt den mycket realistiska målningsstilen - till fulländning. Hans verk som t.ex.

• "Den fattiga poeten",
• "The Sunday Walk",
• "Fjärilsfångaren" eller
• "Bokslukaren"

har blivit synonyma med denna konstnärliga epok och är än i dag mycket populära.

Att han är ett av de få namn från biedermeiertiden som är kända långt utanför konstvärlden är lite ironiskt. Under sin livstid var han inte särskilt populär bland sina samtida och nådde inga större framgångar med sitt måleri. Jämfört med många av sina kollegor sålde han bara ett fåtal tavlor.

Det bristande intresset för hans konst berodde främst på att Spitzweg inte ville begränsa sig till att måla idylliska, idealiserade eller romantiska scener. I stället kommenterade han det borgerliga livet och de politiska förhållandena med subtil ironi och humor i sina verk. För att inte råka illa ut arbetade han med subtila symboler, dubbla betydelser och allusioner. Detta var dock redan för kritiskt och oacceptabelt för majoriteten av hans samtida.

Idag är det dock troligen på grund av denna nonkonformism som Carl Spitzweg av många minns som den viktigaste målaren från Biedermeierkonstepoken.