Hellenismen - den grekiska kulturens storhetstid

Hellenismens epok var en av de viktigaste faserna i den grekiska historien. Den började med Alexander den stores erövringar 336 f.Kr. och slutade 30 f.Kr. Under hellenismen upplevde Grekland en guldålder med anmärkningsvärda framsteg och landvinningar inom politik, vetenskap och kultur. Under denna tid utvidgade grekerna sitt inflytande avsevärt och bedrev handel från östra Medelhavet till Främre Orienten, Indien och Kina samt utbytte kunskaper inom vetenskap och kultur med andra folk och nationer.

Även den hellenistiska konsten upplevde ett uppsving under denna tid och utvecklades påtagligt. Många grekiska skulpturer från den hellenistiska epoken är än idag stora attraktioner på museer och i byggnader.

Vetenskap, ekonomi och kultur blomstrade under hellenismen

Idag förknippas hellenismen främst med banbrytande upptäckter inom vetenskapen. Under denna epok gjordes t.ex. Aristoteles, Euklides och Arkimedes upptäckter. Matematik, geometri och fysik utvecklades till högt ansedda discipliner. Astronomin gav ny kunskap om solsystemet och inom medicinen utforskades bland annat människans hjärna, organ och nervsystem. Filosofi och religion hade också lika stor betydelse och utvecklades under inflytande av andra kulturer och folk.

Hellenismens kosmopolitiska anda ledde också till en blomstrande ekonomi genom en livlig handel. Nya affärsrelationer med många länder satte fart på produktionen och den ekonomiska tillväxten. Även transportsektorn gynnades av den blomstrande ekonomin, vilket ledde till att infrastrukturen i form av hamnar och vägar byggdes ut och moderniserades. Slutligen hade den territoriella expansionen positiva effekter på konst och kultur. Många utbildningsinstitutioner och teatrar etablerades i de stadigt växande städerna. Den hellenistiska konsten, i synnerhet skulpturen, utvecklade under denna fas några utmärkande stilistiska drag.

Hellenistisk konst med fokus på den mänskliga figuren

Skulpturen hade en särskilt hög status inom hellenismen. Skulpturer var vanligt förekommande i såväl privata och representativa byggnader som på offentliga platser. Skulptörer skapade ofta storskaliga, expansiva skulpturer, antingen som fristående objekt eller som reliefer eller friser på byggnader.

Den hellenistiska skulpturen innehöll en mängd olika motiv och hade många olika funktioner. Under denna epok var skulpturen främst inriktad på att avbilda människor eller människoliknande figurer. Vanliga motiv var - precis som under århundradena dessförinnan - den tidens härskare och de stora bedrifter de hade utfört. Monumentala och idealiserande porträtt hedrade kungarna och förhärligade deras liv. Förutom de jordiska ledarna var porträtt av gudarna och scener ur mytologin centrala motiv, t.ex. den berömda "Laokoon-gruppen" med en trojansk prästs dödsryckningar.

Förutom att avbilda aristokrater och religiösa figurer fokuserade den hellenistiska skulpturen även på vanliga människors liv. I likhet med genremåleri skildrade skulptörerna ofta scener från vardagslivet för människor från de lägre klasserna, till exempel bönder, fiskare eller herdar.

Även om konstverkens teman i vissa fall varierade avsevärt, delade de några gemensamma stilistiska drag. Typiska kännetecken för den hellenistiska skulpturen var stor känslosamhet och en viss tendens till patos. Skulpturerna, som ofta består av flera figurer, avbildar scener med stor passion, dramatiska situationer och ögonblick fyllda av spänning och djupa känslor. Sorg, bedrövelse och smärta hyllades, liksom ögonblick av triumf eller raseri.

Tekniker och stilistiska drag i hellenistisk skulptur

Redan i den hellenistiska skulpturen användes olika tekniker och produktionsmetoder. Bland de material som användes för skulptur fanns olika typer av sten, främst marmor, men även brons, trä, elfenben och lera. Det dominerande motivet för skulpturerna förblev människobilden. Skulptörerna strävade efter en form som var mycket lik den naturliga modellen. De detaljerade sina verk alltmer för att skapa ett särskilt realistiskt intryck av gester och ansiktsuttryck.

Till skillnad från tidigare epoker uppvisade porträtten i den hellenistiska skulpturen mycket mer individuella och känsliga ansiktsdrag. Detta gjorde att skulpturerna kunde avbilda känslor och sinnesstämningar på ett ännu mer imponerande sätt. Det är dock viktigt att notera att många porträtt inte var avsedda som realistiska avbildningar, eftersom kroppsformerna ofta var modellerade på ett idealiserat och förskönande sätt.

När det gäller anatomi och hållning betonade skulptörerna en dynamisk och livfull framställning. Heroiska poser och scener med sport och friidrott, som fångar huvudpersonernas rörelser, var mycket populära. Dessutom hyllade många skulptörer kvinnans skönhet med kvinnoskulpturer som var större än livet. Vissa skapade till och med tidiga avbildningar av nakna kvinnor, något som i många fall ansågs vara tabu under den här tiden.

Hellenismens betydelse i konsthistorien

Hellenismen representerar också en viktig epok i konsthistorien. Många kända och fortfarande mycket populära motiv härstammar från denna epok, t.ex. "Nike från Samothrake" och "Venus från Milo", som fascinerar miljontals besökare varje år i Louvren i Paris.

För konsthistorien är dock den hellenistiska konsten särskilt intressant eftersom dess estetik och framställningssätt delvis togs upp igen i Europa under 1400- och 1500-talen. Under renässansen vände sig konstnärer som Rafael, Leonardo da Vinci, Michelangelo Buonarroti och Sandro Botticelli till antika modeller och använde sig av ett mycket naturalistiskt bild- och formkoncept. Den hellenistiska skulpturen upplevde bokstavligen en pånyttfödelse under denna period.

Även under de följande århundradena dök hellenistiska drag upp i bildkonsten. Samtida konstnärer refererar ofta till antika former och den hellenistiska konsten fortsätter att spela en viktig roll inom konst och hantverk. Repliker av hellenistiska skulpturer är t.ex. mycket eftertraktade som trädgårds- eller inredningsdekorationer.