Michelangelo och da Vinci – renässansgeniernas duell

Leonardo da Vinci och Michelangelo Buonarroti – två briljanta konstnärer som båda i hög grad präglade renässansens konst. I början av 1500-talet möttes de i Florens, varefter en passionerad rivalitet snart utvecklades. Den nådde sin höjdpunkt i ett uppdrag för fresker i det florentinska Palazzo Vecchio. I slutändan fanns det dock bara förlorare.

Den historiska kontexten: Florens i omvälvning

Både Michelangelo och da Vinci hade vid övergången från 1400- till 1500-talet redan gjort sig ett namn och tagit sig an prestigefyllda offentliga uppdrag. Florens var vid denna tid en ovanligt gynnsam plats för bildkonsten. Stadens invånare hade just gjort slut på både Girolamo Savonarolas styre och liv, en radikal och tyrannisk kyrkoreformator. Omedelbart därefter förklarades Florens som en självständig stadsstat.

Republikens nya regering var utomordentligt välvilligt inställd till bildkonsten, eftersom den hade insett den stora makt som låg i den. Den ville använda arkitektur, måleri och skulptur för att vinna befolkningens acceptans för sina handlingar och idéer. I samband med detta gavs talrika uppdrag till bildkonstnärer, och Florens gjordes till ett centrum för konsten.

Även Michelangelo och da Vinci drog nytta av dessa omständigheter. Hur den numera legendariska rivaliteten mellan da Vinci och Michelangelo uppstod i Florens ska undersökas i det följande. Därvid ska deras mycket motsatta karaktärer, den direkta konfrontationen år 1504 samt händelsernas följder för konsthistorien betraktas närmare.

Michelangelo och da Vinci – två högst olika karaktärer

Michelangelo och da Vinci hörde redan under sin livstid till Europas mest efterfrågade konstnärer. Utöver det hade de dock få gemensamma nämnare. De företrädde grundläggande olika uppfattningar om konsten, men skilde sig också tydligt från varandra till karaktären. I rivaliteten mellan da Vinci och Michelangelo uppenbarade sig en duell mellan konstnärliga generationer.

Leonardo da Vinci – renässansens universalgeni

Leonardo da Vinci (1452 – 1519) var sinnebilden för renässanskonstnären. Detta gällde både hans intellektuella hållning och hans målarstil. Han ansågs vara en universell vetenskapsman. Som visionär ingenjör, arkitekt och naturfilosof forskade han och utvecklade inom talrika områden. Samtidigt hade han också stor konstnärlig talang. Konst och vetenskap uteslöt enligt hans mening inte varandra. Snarare betraktade han båda disciplinerna som en enhet och som ett uttryck för mänsklig kreativitet och produktivitet. Därmed lät han även sina vetenskapliga insikter flyta in i sitt konstnärliga skapande.

Precis som han analyserade naturen och dess fenomen i sina studier, förde han dem också över på duken. Han lade stor vikt vid en anatomiskt korrekt och detaljerad framställning av sina motiv. Dessutom utvecklade han sfumato-måleriet, där bildobjektens konturer suddas ut mycket lätt och färgövergångar framstår som mycket flytande. På detta sätt försökte han efterlikna det mänskliga ögats perception och skapa rumsligt djup.

Måleriet betraktade han som drottningen av alla konstarter. Skulpturen däremot ansåg han snarare vara ett hantverk än en sann konstform. Även om han själv skapade några skulpturer, hånade han offentligt skulptörerna. Deras arbete var smutsigt och föga intellektuellt.

Trots all sin vetenskapliga och konstnärliga genialitet betraktades Leonardo da Vinci dessutom som en mycket sällskaplig och omtyckt samtida. Det sägs att han var stilig och vältalig och alltid bar elegant, troligen också extravagant, klädsel. Han ansågs vara en fin ande och åtnjöt hög social aktning.

Michelangelo – den ambitiösa konstarbetaren

Michelangelo Buonarroti (1475 – 1564) hade likaså en mångsidig konstnärlig begåvning. Hans paradgren var skulpturen, men också som målare, arkitekt och poet kunde han utmärka sig.

Vid övergången från 1400- till 1500-talet hade Michelangelo redan tagit sig an flera viktiga offentliga uppdrag, däribland Pietà (1499) och sin David-skulptur, som han fullbordade 1504. Med den sistnämnda skulle han lyckas ta steget in i den första raden av Florens bildkonstnärer. Hans kraftfulla framställning av den orädde unge mannen, som segrade över den till synes övermäktige Goliath, motsvarade exakt florentinarnas föreställning. Skulpturen blev en symbol för den lilla, nygrundade Republiken Florens motståndskraft.

Även om Michelangelo senare också ägnade sig åt andra konstarter, uppfattade han sig i grunden alltid endast som skulptör. För sina ofta monumentala skulpturer slet han ofta till fysisk och mental utmattning. Med hammare och mejsel sökte han "befria" den eftersträvade formen ur stenen. Han drevs därvid av en okuvlig strävan efter perfektion – och av övertygelsen att följa en andlig kallelse. Han såg sig själv som ett redskap som skulle synliggöra Guds skapelse.

Michelangelo hade vigt sig åt konsten med kropp och själ och betraktades därför som en ensamvarg. På grund av sin besatthet av konsten beskrevs han som svår att ha att göra med. Detta gällde även hans yrkesverksamhet. Han ska ha varit så övertygad om sin konstnärliga vision att han inte var beredd att kompromissa. Så ska det ha hänt mer än en gång att han blev osams med uppdragsgivare, eftersom han inte kunde komma överens med dem om utförandet av sina verk.

Två fresker för Palazzo Vecchio – höjdpunkten i rivaliteten mellan da Vinci och Michelangelo

När da Vinci och Michelangelo i början av 1500-talet fick uppdraget att utföra freskerna för Palazzo Vecchio, var spänningar mellan de två närmast förprogrammerade. Två framgångsrika och självsäkra konstnärer från olika discipliner skulle arbeta på samma konstprojekt. Det måste leda till friktion. Rivaliteten mellan de två hade dock redan börjat ta form under åren dessförinnan.

Det hade länge varit spänt mellan da Vinci och Michelangelo

Så ska det redan före år 1504 ha förekommit flera incidenter där de två hade drabbat samman. Det sägs att Michelangelo först retade da Vinci på grund av Forza-monumentet. Da Vinci hade 1482 fått uppdraget att till ära för fursten Francesco Forza skapa världens största ryttarstaty, men han misslyckades. Ett första utkast kunde inte genomföras på grund av statiken. Inte heller ett andra utkast realiserades, eftersom de stora mängder brons som krävdes för detta inte fanns tillgängliga. Michelangelo tog uppenbarligen detta misslyckade projekt som anledning att offentligt göra narr av da Vinci mer än en gång.

Vid "David" tändes ännu en konflikt

Ytterligare en gång trädde den ömsesidiga animositeten öppet fram 1503. Denna gång blossade konflikten upp kring skulpturen av David, som Michelangelo hade skapat för den unga Republiken Florens. För den behövde man hitta en plats där den skulle ställas upp. Beslutet om detta låg hos en jury, till vilken även Leonardo da Vinci hörde.

Redan i förväg hade da Vinci uttalat sig nedsättande om den offentliga utställningen av Michelangelos skulptur. Han kritiserade framför allt den nakna framställningen av David. Med en blandning av avundsjuka och förakt pläderade han för att skulpturen skulle ställas upp i Loggia dei Lanzi. Där skulle den bara ha varit ett verk bland många andra. Men hans förslag avslogs. I stället fick David en framträdande plats framför Palazzo della Signoria.

I Palazzo Vecchio skulle det bli showdown

Rivaliteten mellan Leonardo da Vinci och Michelangelo nådde sin höjdpunkt 1504. Detta år antyddes en direkt konstnärlig tävlan mellan de två renässansgenierna.

Ett år tidigare hade da Vinci personligen fått uppdraget av regeringschefen Piero Soderini att utföra den måleriska utsmyckningen av en enorm sal i Palazzo Vecchio. Här skulle Florens stadsparlament, bestående av 500 medlemmar, sammanträda. För det prestigefyllda projektet fick da Vinci tydliga innehållsmässiga riktlinjer. Väggmålningen skulle visa slaget vid Anghiari år 1440, där florentinarna besegrade milanesarna.

Uppenbarligen var Soderini dock av uppfattningen att konkurrens kunde stimulera verksamheten. Så ungefär ett år senare beställde han en ytterligare fresk för den representativa salen – denna gång hos Michelangelo. Hans bildtema skulle vara segern i det avgörande slaget den 29 juli 1364 i kriget mellan Florens och Pisa. Denna fresk skulle skapas i salen precis mittemot da Vincis planerade verk. Detta innebar att de två stora egocentrikerna från renässansen skulle ha behövt arbeta tillsammans i ett rum. Så långt kom det dock inte.

När Michelangelo accepterade erbjudandet hade da Vinci redan påbörjat sin väggmålning. Michelangelo arbetade å sin sida först i en verkstad utanför Palazzo Vecchio. Men att Michelangelo som ung skulptör, som ännu inte i någon större utsträckning hade framträtt som målare, utmanade Leonardo da Vinci inom dennes specialområde, måleriet, var för denne inget mindre än en skymf.

Varför förblev de monumentala målningarna i Palazzo Vecchio ofullbordade?

Men den förmodat stora duellen mellan de två konstnärerna slutade till sist ganska ospektakulärt. Ett direkt möte i en målerisk tävlan i Palazzo Vecchio skulle aldrig äga rum. Ännu värre: Ingen av de två freskerna blev någonsin färdigställd.

Leonardo da Vinci misslyckades på grund av de höga mål han själv satt upp. Han ville imponera med sin freskos ovanligt lysande färger och utvecklade därför en ny målningsteknik med olja och pigment. Men hans nya färgblandning visade sig vara opraktisk, eftersom den torkade dåligt och smetade ut. Inför sitt misslyckande drog han sig ur detta uppdrag, lämnade Florens och ägnade sig i Rom åt nya uppgifter.

Hans stora konkurrent skulle nu ha haft alla möjligheter att säkra all ära åt sig. Men Michelangelo kom å sin sida med sin stridsbild inte ens längre än till ett utkast. Omedelbart efter da Vinci avslutade också han sitt arbete med väggmålningen. Inget är känt om hans motiv. Kanske saknade han utmaningen utan da Vincis närvaro, eller så hade han redan nya uppdrag i sikte. Av den stora konstnärstävlingen finns i dag bara några få förstudier av da Vinci samt kopior av Michelangelos skisser kvar.

Michelangelo vs. da Vinci – mönsterexempel på Paragone

En skulptör och en målare tävlar om den perfekta fresken – därmed är fejden mellan da Vinci och Michelangelo ett praktexempel på en principdebatt inom bildkonsten. Vem tillkommer överherraväldet bland konstarterna – måleriet eller skulpturen?

I den tvist som också kallas "Paragone" har man i många århundraden passionerat debatterat vilken konstform som är den mest betydande och överlägsna. Är måleri, skulptur eller arkitektur den fullkomliga konstformen? Eller kanske ändå musik, dans, retorik eller litteratur? Diskussioner och teorier om detta finns sedan antiken.

Redan Aristoteles hade formulerat den måttstock efter vilken alla konstarter måste mätas: Det gemensamma målet för alla konstarter var en så perfekt imitation av naturen som möjligt. Utifrån hur väl detta lyckades för en disciplin kunde dess fullkomlighet och därmed dess position i konstarternas rangordning avläsas.

Under renässansen tillspetsades tävlan framför allt i förhållandet mellan måleri och skulptur. Så anförde företrädarna för måleriet bland annat följande argument:

• Måleriet är äldre än skulpturen.
• Måleriet kan imitera naturen mer perfekt än skulpturen.
• Måleriet är den svårare tekniken, som kräver större färdigheter, till exempel vid framställningen av ljus, skugga och rumsligt djup.
• En målare eller en målarinna kan genom färg och perspektiv skapa särskilda stämningar, vilket skulptörer inte kan åstadkomma.
• En skulptur är beroende av belysning utifrån, medan måleriet bär ljuset i sig.

Skulptörerna invände bland annat följande punkter:

• Skulpturen skapar genom sin materialitet äkta närhet till naturen ("sanning"), medan måleriet endast visar bedrägliga illusioner ("lögn").
• Genom skulpturernas stora representativa kraft är de till stor nytta för stat och kyrka.
• En skulptur tilltalar fler sinnen än målningar.
• Genom skulpturernas tredimensionalitet är dessa överlägsna målningen.
• Skulpturer är mer långlivade på grund av det robusta materialet.

Än i dag har varken måleriet eller skulpturen kunnat utses till "vinnare" i konstarternas tävlan. Det har dock i konsthistorien funnits flera försök att lösa eller mildra tvisten.

Ännu under renässansen tog målaren och konstteoretikern Giorgio Vasari (1511 – 1574) upp frågan om överherraväldet bland konstarterna. Han bemödade sig därvid om att lyfta fram deras gemensamma drag. Måleri, skulptur och arkitektur var inte alls så olika, utan hade en gemensam nämnare – teckningen. Den står i början av varje verk från alla tre discipliner. Därför såg han inte heller någon verklig konkurrens mellan de bildande konstarterna och sammanfattade dem under begreppet "Arti del Disegno".

År 1766 ägnade sig även Gotthold Ephraim Lessing (1729 – 1781) åt detta tema i sitt verk "Laokoon: Eller om gränserna för måleriet och poesin". I denna skrift utarbetade han de grundläggande skillnaderna mellan konstarterna. I samband med detta konstaterade han att de i grunden inte var jämförbara med varandra och berövade därmed, enligt sin uppfattning, Paragone varje grund.

Michelangelo och da Vinci blev ikoner för renässansen – även utan freskerna i Palazzio Vecchio

Uppdraget att måla ut Palazzio Vecchio blev varken för Leonardo da Vinci eller för Michelangelo någon höjdpunkt i deras karriär. Båda drog sig tyst och obemärkt ur projektet. Av den stora "duellen mellan renässansens giganter" återstår föga. I dag vittnar endast några skisser, utkast och skriftstycken om de planerade monumentala freskerna. Man kan därför knappast tala om en "vinnare" i denna tävlan.

Men utan tvivel betraktas Leonardo da Vinci och Michelangelo i dag i lika hög grad som stora genier från renässansen. Konsthistorien har båda att tacka för talrika mästerverk inom måleri och skulptur. Så skapade Leonardo da Vinci med "Mona Lisa" troligen den mest kända målningen genom tiderna. Men även andra verk som "Den vitruvianske mannen", "Nattvarden" eller "Salvator Mundi" utgör höjdpunkter inom måleri och teckning.

Inte mindre betydande är arvet efter Michelangelo Buonarroti. Så lyckades han med sin David skapa en skulptur som då ansågs omöjlig. Lika imponerande som berömda är takfreskerna i Sixtinska kapellet i Rom, som han fullbordade 1512. Ur rivaliteten mellan Michelangelo och da Vinci i början av 1500-talet må ingen vinnare ha framgått. Men med sin unika talang, sin kreativitet och sin ambition skapade båda betydande milstolpar i konsthistorien.