Kända popkonstnärer – Lichtenstein, Warhol, Haring

Konst från vardagen – för vardagen: Popkonsten är en av de mest betydelsefulla epokerna under 1900-talet. Dess konstnärer skakade om grundvalarna för bildkonsten på flera sätt. Det började med valet av motiv: många popkonstnärer hämtade inspiration från konsumtionsvaror och masskultur. De introducerade också nya tekniker och lade tonvikt på att göra sin konst prisvärd eller till och med fritt tillgänglig för allmänheten.

Trots många gemensamma drag kan frågan "Vad är popkonst?" inte besvaras i allmänna termer. Konstnärerna, teknikerna och verken i denna fas var för olika. Men om man tittar på tre kända popkonstnärer – Roy Lichtenstein, Andy Warhol och Keith Haring – illustreras både de väsentliga egenskaperna och de olika stilarna inom popkonsten. Dessa tre konstnärer präglade denna epok på avgörande sätt och betraktas fortfarande idag som dess viktigaste representanter.

Roy Lichtenstein – från prickar till berömmelse

Roy Lichtenstein (1923–1997) är en av nyckelpersonerna inom amerikansk popkonst. Hans verk överbryggade klyftan mellan vardagskultur och högkultur. Till synes små, obetydliga fragment från media och popkulturen iscensattes som mästerverk från konsthistorien i stort format och målades i olja. Hans omisskännliga kännetecken var de svarta halvtonpunkterna som han fyllde ytorna på sina bilder med.

Liksom många andra konstnärliga pionjärer blev Lichtenstein inledningsvis avvisad av många samtida. Idag är dock hans bidrag till utvecklingen av bildkonsten obestridligt, och hans verk finns i alla större gallerier och samlingar världen över.

Det började med Musse Pigg och Kalle Anka

Roy Lichtenstein hade redan från ung ålder en passion för konst. Han visade stor talang, men en karriär som självständig konstnär dröjde.

Efter att ha studerat vid olika konstakademier arbetade han först som konstlärare, teknisk tecknare och designer. Samtidigt fortsatte han dock att skapa egna verk. 1950 höll han sin första utställning, som dock inte blev särskilt framgångsrik. Detta förändrades i början av 1960-talet.

1962 höll han sin första separatutställning på Leo Castellis galleri, som blev en stor succé. Lichtenstein deltog också i utställningen "The New Realists" på Sidney Janis Gallery i New York. För första gången visades verk av många popkonstnärer, såsom Claes Oldenburg och Andy Warhol, tillsammans i större skala. Från och med då etablerade sig Lichtenstein som en av de ledande representanterna för denna konstströmning.

Lichtensteins stil stred mot tidens anda

Det som den numera berömda popkonstnären Roy Lichtenstein presenterade med sina verk hade lite gemensamt med 1960-talets konstnärliga kanon. Detta gällde både hans sätt att avbilda och hans val av motiv.

På höjden av den abstrakta expressionismen återvände Lichtenstein till den figurativa konsten. Hans konst var dock långt ifrån realistisk. Istället utvecklade han en unik modern stil med tydliga paralleller till serietecknandets estetik. Lichtestein reducerade objekten i sina bilder till deras mest väsentliga detaljer.

• Han betonade ofta konturerna med tjocka svarta linjer.
• Hans bildscener saknade rumsligt djup.
• Han begränsade sin färgpalett kraftigt och använde ofta bara några få primärfärger.

Men Lichtensteins viktigaste designelement och omisskännliga kännetecken var halvtonpunkterna. Han tog denna teknik från tryckeribranschen. Ursprungligen utvecklades den för att spara bläck, och färgytorna i stora upplagor delades upp i prickmönster. Det mänskliga ögat uppfattade detta rutnät som en enhetlig yta.

Roy Lichtenstein banade också ny väg med sina bilder. Han fann inspiration i de till synes vardagliga detaljerna i vardagslivet – ett drag som skulle bli typiskt för många popkonstnärer.

Hans omedelbara vardagsliv fungerade som källa för hans bildteman, särskilt serier, illustrationer och andra publikationer. Till exempel sägs ett tuggummipapper ha inspirerat verket "Look Mickey".

Han citerade också från tidigare konstepoker, såsom kubismen eller surrealismen, och kombinerade dem med sitt eget bildspråk.

Roy Lichtensteins reducerade, nästan kalla motiv utlöste en revolution inom 1960-talets konst. Ändå kopplade han aldrig sin konst till ett budskap eller en politisk mission. Han såg sig inte som en politisk konstnär och ville inte "lära samhället något" eller "förbättra världen på något sätt", som han en gång sa.

Trots detta var hans konst långt ifrån banal eller innehållslös. Hans budskap var mer subtila och innehöll ofta ironiska eller kritiska kommentarer om massmedia, konsumtionsvanor och populärkultur.

Han ville också, som han en gång sa, uppmuntra betraktarna att reflektera över produktion och mottagande av bilder. Oavsett om det handlade om amerikansk livsstil, lyxvaror, kändisarnas glansiga värld eller medieproduktioner – Lichtenstein avklädde dem deras illusioner och förde dem tillbaka till jorden.

Den berömda popkonstnären skapade flera mästerverk

Med sin minimalistiska stil och tekniken med prickmålning gjorde Lichtenstein ett banbrytande bidrag till popkonsten. Han skapade också ett flertal verk som idag betraktas som ikoner för epoken:

• En av höjdpunkterna är utan tvekan "Look Mickey" från 1961, som blev en milstolpe både för hans karriär och för popkonsten som helhet.
• Han publicerade också ett annat av sina viktigaste verk, "Whaam!", i början av 1960-talet. Diptyken föreställer ett stridsflygplan som avfyrar en raket till vänster i bilden. Samtidigt exploderar ett annat flygplan på höger sida. Den namngivande pratbubblan med ordet "Whaam!" är placerad med stora bokstäver i mitten av bilden.
• Ett annat av Lichtensteins viktigaste verk är "M-Maybe" från 1965. Det visar en ung blond kvinna framför en skyline med tankebubblan: "M-Maybe he became ill and couldn't leave the studio." Det visades på documenta 4 1968 och ingår nu i samlingen på Museum Ludwig i Köln.

Från "kanske den sämsta målaren" till popkonstens pionjär

Roy Lichtenstein erkändes inte alltid som en viktig figur inom popkonsten. I början möttes hans verk ofta av förvirring, särskilt för att han suddade ut gränserna mellan konst och vardagskultur.

Många kritiker avfärdade hans stil som ovärdig konst. 1964 ställde tidningen Life till och med frågan om Lichtenstein var landets sämsta konstnär. Allmänheten tyckte dock att hans relaterbara konst var mycket mer tillgänglig.

Idag hyllas hans konstnärliga genombrott över hela världen. Endast ett fåtal andra popkonstpionjärer, däribland Andy Warhol och Robert Rauschenberg, kan mäta sig med Lichtensteins rykte.

Liksom andra kända popkonstnärer åstadkom han en radikal förändring inom bildkonsten. Hans inflytande på konst och design fortsätter att genljuda än idag. Hans minimalistiska stil och halvtonpunkter har kopierats och refererats till otaliga gånger av efterföljande generationer av konstnärer. Detta bevisar hur visionär och tidlös Roy Lichtensteins konst är.

Den mest kända popkonstnären: Andy Warhol

Ingen konstnär förkroppsligar popkonsten lika mycket som Andy Warhol (1928–1987). Hans namn är känt långt utanför konstvärlden och står som en symbol för en av de viktigaste epokerna under 1900-talet.

Liksom många andra popkonstnärer som senare blev berömda hämtade Warhol sina motiv från det som bäst representerade det amerikanska konsumtions- och mediesamhället. Han skapade otaliga ikoniska verk – från Campbell's Soup Cans till porträtt av Marilyn Monroe. Samtidigt gjorde han screentryck och serieproduktion av konstverk till något mainstream. Med sitt arbete förändrade han konsthistoriens gång. Än idag drar många konstnärer nytta av hans banbrytande idéer och kreativitet.

Från kommersiell illustratör till popkonstsuperstjärna

Andy Warhols framgång kom inte över en natt. Det tog flera steg innan han nådde sin status som den mest kände popkonstnären.

Han föddes som Andrew Warhola, son till tjeckoslovakiska invandrare, och växte upp under enkla förhållanden. 1949 avslutade han sina studier i måleri och design i Pittsburgh. Samma år flyttade han till New York, där han inledningsvis försörjde sig på tillfälliga jobb innan han etablerade sig som grafisk formgivare. Warhol hade också sina första utställningar 1952 och 1956 med grafiska verk.

I slutet av 1950-talet ägnade sig Warhol dock helt åt konst. 1962 öppnade han den legendariska "Factory" – en blandning av studio, verkstad och produktionslokal, men också en populär mötesplats för konstnärer och kändisar. Många av hans serier, liksom flera filmer, skapades där.

Vardagliga motiv, screentryck, serieproduktion: Andy Warhols stil

Med sitt konstnärliga koncept ignorerade Andy Warhol många av de traditionella konventionerna inom bildkonsten. Den berömda popkonstnären omdefinierade fundamentalt motiv, tekniker och produktionsprocesser. Bland hans största innovationer var hans användning av vardagliga föremål som motiv och hans introduktion av screentryck och serieproduktion av konstverk.

Warhol var en skarp iakttagare av det amerikanska konsumtionssamhället. Han fann inspiration i massmedia och vardagsprodukter. Han inspirerades särskilt av:

• Tidningar
• Reklam
• Serier
• Konsumtions- och lyxvaror
• Kändisar från politik, kultur och sport i sina verk.

Även om han aldrig såg sig själv som en politisk konstnär, hade hans behandling av fotografier och bildcitat ofta en ironisk eller kritisk hållning gentemot samhället och medievärlden.

Det var mycket viktigt för honom att göra sina verk tillgängliga för en stor publik. Så många människor som möjligt skulle kunna förstå hans verk, men också ha råd att köpa dem. Han fann den perfekta tekniken för detta i screentryck. I början av 1960-talet upptäckte Warhol denna ursprungligen industriella tryckprocess. Nu kunde han producera sina konstverk i nästan obegränsade upplagor. Inte minst genererade seriemassproduktion också regelbundna inkomster, vilket gav honom ekonomisk trygghet för sina många projekt.

Screentryck var inte bara en teknisk process för att producera och reproducera sina verk för Warhol. Han gjorde det också till ett centralt konstnärligt verktyg i skapandet av sina verk. De tryck som producerades med screentryck hade redan en mycket distinkt estetik på grund av sin rutstruktur.

Det var också tack vare denna teknik som Warhol vanligtvis arbetade med endast några få färger. Hela hans bildspråk var redan starkt reducerat. Han applicerade de få, ofta bländande ljusa tonerna i stora ytor. Samtidigt betonade han motivets karakteristiska konturer med svarta linjer.

Ett annat typiskt drag i hans verk var repetition. På så sätt överförde Warhol grundidén om multiplikation direkt till sina bilder. I många av sina serier upprepade han samma eller mycket liknande motiv inom ett och samma verk. Ibland varierade han de enskilda bilderna genom att färglägga dem i olika nyanser.

Många av Warhols motiv blev milstolpar inom popkonsten

Endast ett fåtal andra konstnärer lyckades producera så många världsberömda verk med ikoniska motiv som Andy Warhol. Utan tvekan var det viktigaste motivet – både för hans karriär och för konsthistorien – "Campbell’s Soup Can". 1962 skapade Warhol sin första serigrafiserie med det legendariska soppmärket. Under hela sin karriär återkom han gång på gång till detta motiv och skapade versioner i olika färger eller med flera repetitioner.

För måleriet var publiceringen av soppburkmotivet en milstolpe: För första gången hade Warhol förvandlat ett till synes banalt vardagsföremål till ett konstverk som erkändes över hela världen. Detta följdes av andra konsumtionsvaror som Coca-Cola-flaskor, en Mercedes-bil eller en Chanel-parfymflaska.

Hans porträtt av kända personligheter från den tiden blev också omedelbart framgångsrika. Bland dem fanns

• Liz Taylor,
• Mick Jagger,
• Jackie Kennedy,
• John Lennon,
• Debbie Harry,
• Joseph Beuys,
• Michael Jackson och
• Elvis Presley.

Hans porträtt av den kinesiske presidenten Mao Zedong väckte särskilt stor uppståndelse, eftersom Mao med sin socialistiska politik och "kulturrevolutionen" stod i grundläggande motsats till den amerikanska tidsandan.

Warhols viktigaste porträtt skapades dock 1962 med "Marilyn Diptych". Kort efter den legendariska skådespelerskans död upptäckte Warhol ett foto som hade publicerats i samband med filmen Niagara, där Monroe spelade huvudrollen. För Marilyn Diptych reproducerade han fotot 25 gånger vardera. På den vänstra sidan av diptyken färgade han det med några toner, på den högra sidan reducerade han det till svartvitt.

Precis som Campbell’s Soup Cans blev även Andy Warhols Marilyn en milstolpe inom popkonsten. Warhol återkom flera gånger till reklamfotot av Marilyn Monroe under sin karriär, till exempel i "Shot Marilyn" 1964 eller i den stora omvändningsserien i slutet av 1970-talet.

Förutom kändisar och vardagliga föremål arbetade Warhol också med andra teman, såsom

• djurvärlden (zebra, noshörning, ko),
• växter ("Tropical", "Flowers"),
• olycks- och katastrofbilder (serien "Death & Disaster", "Car Crash") eller
• seriefigurer (Superman, Musse Pigg).

Många av dessa verk räknas idag också till de viktigaste från 1900-talet.

Berömd popkonstnär: Keith Haring – New Yorks undergroundikon

Hans djärva bilder med enkla figurteckningar har haft kultstatus i årtionden: Keith Haring (1958–1990) representerar, som få andra, 1980-talets konst. Med sitt minimalistiska och universella bildspråk lyckades han nå människor över hela världen.

Även om hans verk vid första anblicken verkar glada, bär de ofta på allvarliga och viktiga budskap. Han behärskade också, till synes utan ansträngning, balansgången mellan subkulturell och kommersiell konst. Han arbetade både på väggarna i New Yorks tunnelbana och i fashionabla gallerier.

Idag finns hans verk representerade i alla kända konstinstitutioner och samlingar världen över, till exempel på Museum of Modern Art i New York, Museum Folkwang i Essen, Albertina i Wien och Tate Gallery i London.

1980-talets New York – den perfekta grogrunden för Keith Harings karriär

Keith Harings konstnärliga karriär kunde knappast ha utvecklats lika framgångsrikt i någon annan stad än New York. I den pulserande kulturscenen i den amerikanska metropolen fann han å ena sidan inspiration och å andra sidan tillräcklig frihet för att förverkliga sina idéer.

Redan från tidig ålder visade han intresse för måleri och teckning. 1976 började han studera kommersiell konst vid Ivy School of Professional Art i Pittsburgh. Men efter bara två år flyttade han till New York och skrev in sig vid School of Visual Arts.

Vid denna renommerade privata institution förvärvade han konstnärliga färdigheter, men lika inflytelserik var New Yorks klubbscen och subkultur. I början av 1980-talet var det framför allt hiphopscenen med rap, breakdance och graffiti som snabbt blev populär. Men även konstnärer från många andra genrer, såsom film, musik, performance och bildkonst, organiserade sig i en mångsidig och dynamisk konstscen.

Den berömda popkonstnären knöt kontakter med många konstnärer, däribland Andy Warhol och Jean-Michel Basquiat. Inspirerad av graffiti och popkonst utvecklade han sin omisskännliga stil och kunde snart göra sig ett namn internationellt.

Redan 1982 hade han sin första separatutställning i New York. Samma år blev han inbjuden till documenta 7 i Kassel, Tyskland. Detta följdes 1983 av deltagande i Whitneybiennalen och São Paulo-biennalen. 1986 fick popkonstnären i uppdrag att skapa en 12 meter hög väggmålning i Amsterdam.

När han dog i förtid, endast 31 år gammal, hade den berömda popkonstnären ställt ut på många kända konstinstitutioner runt om i världen, inklusive cirka 50 separatutställningar.

Stickfigurer med budskap: Keith Harings stil

Stickfigurer, grottmålningar, serier och barnteckningar: de mest skiftande jämförelser har använts för att beskriva Keith Harings stil. Men ingen av dessa jämförelser gör rättvisa åt hans individuella bildspråk.

Minimalism var utan tvekan en av Harings ledstjärnor. Han lyckades förmedla starka uttryck och tydliga budskap med mycket få visuella medel. Konsekvent reducerade han sina bildobjekt till deras väsentliga drag. Ofta återstod bara några konturer, som han betonade med tjocka svarta linjer. Han avstod också helt från rumsligt djup och färgade stora delar av sina bilder monokromatiskt.

Haring målade inte bara mycket minimalt, utan försåg också sina verk med endast några få bildobjekt. Ofta behövde han bara en eller två figurer för att skapa en scen med ett symboliskt budskap.

Till skillnad från många andra kända popkonstnärer hämtade han inte sina motiv från vardagliga föremål eller medieinnehåll. Istället befolkas hans verk mestadels av människoliknande figurer, men också djur och andra objekt som hjärtan eller flygande tefat.

Han avvek ofta helt från den representativa avbildningen och skapade verk med stora abstrakta mönster. Oavsett om de är figurativa eller abstrakta – alla hans verk bär hans typiska signatur och är omedelbart igenkännliga som ett "Haring".

Keith Haring ville demokratisera konsten

Keith Haring uppmärksammades först i början av 1980-talet med gatukonst. Hans favoritmiljö var tunnelbanestationerna i New York. Övergivna reklamskyltar, som fanns på varje station, fungerade som hans dukar. På deras svarta bakgrund ritade Haring med vit krita – naturligtvis olagligt. Hans teckningar försvann dock lika snabbt som de dök upp, eftersom de oftast täcktes igen med reklamaffischer.

Mellan 5 000 och 10 000 versioner av dessa "Subway Drawings" ska ha skapats av Haring fram till mitten av 1980-talet. Denna gerillakonst gjorde honom känd långt utanför New York. "Subway Drawings" stred mot allt som konstvärlden vid den tiden föreskrev för presentation och distribution av konstverk:

• De fanns bara under en kort tid.
• De var helt offentliga och kunde lätt konsumeras – även i förbigående.
• De kunde varken säljas eller ställas ut någon annanstans.

Allt detta var medvetet och avsiktligt. Hans motto var att hans konst skulle vara tillgänglig för alla människor utan begränsningar – även utanför museer och gallerier. I detta följde han traditionen från andra kända popkonstnärer som Andy Warhol.

Även som etablerad konstnär tog han upprepade gånger tillfället i akt att skapa stora väggmålningar i offentliga utrymmen, till exempel i Pisa, Amsterdam, New York eller Barcelona.

Keith Haring engagerade sig också i politiska och sociala projekt

Vid första anblicken förmedlar Harings verk glädje. De är färgglada, dynamiska, fulla av barnslig naivitet och uttrycksfull frihet. Till en början antar man att det inte ligger något allvarligt eller hotfullt bakom dem. Men det var just detta som var Harings strategi. Han använde ett mycket enkelt och lättförståeligt bildspråk för ett brett spektrum av teman och budskap.

Men Haring nöjde sig inte med att engagera sig konstnärligt i samtidens problem. Han blev politiskt och socialt aktiv, till exempel för UNICEF eller i anti-apartheidrörelsen. När han 1988 fick diagnosen aids blev det allt viktigare för honom att öka medvetenheten om den dödliga immunsjukdomen.

Med sin intelligenta konst och sitt sociala engagemang bevisade Keith Haring att man kunde bli en av 1900-talets viktigaste konstnärer utan stjärnattityd, skandaler eller elitistiska anspråk.

Popkonstnärerna skrev konsthistoria

Lichtenstein, Warhol och Haring – tre berömda popkonstnärer som på ett avgörande sätt formade och influerade denna epok. Var och en av de tre visade på sitt sätt stor pionjäranda och utvecklade en distinkt och tidlös konstnärlig uttrycksform.

Även om de idag grupperas under samma etikett, var de absoluta individualister med sin egen stil, konstnärliga förståelse och karriärväg. Detta gäller även många andra kända popkonstnärer som

• Claes Oldenburg,
• Tom Wesselmann,
• James Francis Gill,
• Robert Indiana och
• Mel Ramos.

Med sina individuella stilar bidrog de alla i hög grad till att göra popkonsten till den mest betydelsefulla konstnärliga epoken under andra hälften av 1900-talet.

Men deras inflytande sträckte sig långt utanför konstens gränser. Popkonsten hade också en inverkan på mode, produktdesign, mediedesign och många andra kulturella områden. Än idag är den populär tack vare sina färgglada, lättlästa bilder med motiv som alla känner igen.

Många efterföljande generationer av konstnärer har hämtat inspiration från popkonstens särdrag och filosofi, till exempel

• Nikki de Saint-Phalle,
• James Rizzi,
• Jeff Koons eller
• Mr. Brainwash.

Utvalda verk av dessa popkonstnärer