Popkonst: När vardagskulturen förvandlades till konst
Färgstark, djärv och utan respekt för konstetablissemanget: från slutet av 1950-talet och framåt vände popkonsten upp och ner på konstvärlden. Dess konstnärer ifrågasatte nästan alla parametrar inom bildkonsten - från motiv och teman till stil och estetik samt konstens roll och funktion i samhället. De sökte sina motiv och sin inspiration främst i vardagens föremål, t.ex. medieinnehåll, reklam, serier eller konsumtionsvaror. Popkonsten gav upphov till många berömda verk, som Robert Indianas LOVE-skulptur, Roy Lichtensteins serietidningshyllningar, Andy Warhols screentryck av Marilyn Monroe och hans legendariska "Campbell's Soup Can".
Popkonstens banbrytande stil sträckte sig också till många områden utanför konsten och utvecklades till ett slags nytt universellt språk för design. Influenser från popkonsten fanns inom mode, grafisk design, illustration och många andra aspekter av 1960-talets populärkultur. I början av 1970-talet var dess storhetstid över, men dess anda fortsatte att ha en bestående inverkan. För många konstnärer förblev den här epoken med sin innovativa estetik en viktig inspirationskälla under flera decennier framöver. Spåren av popkonsten kan fortfarande ses i samtidskonsten, till exempel i verk av Keith Haring, Jean-Michel Basquiat, Niki de Saint-Phalle, James Rizzi, Jeff Koons eller Mr Brainwash.
Ursprung i Storbritannien, genombrott i USA
Popkonsten och dess konstnärer ses ofta som en amerikansk företeelse, men dess rötter finns i Storbritannien i början av 1950-talet. Vid den tiden samlades en grupp konstnärer som kallades "Independent Group" på Londons "Institute of Contemporary Arts". Gruppen ägnade sig åt att kritiskt granska konsekvenserna av det ekonomiska välståndet i många länder runt om i världen. Gruppen bestod av konstnärer från olika discipliner, bland annat målare, skulptörer, arkitekter och curatorer, däribland Lawrence Alloway, Richard Hamilton och Eduardo Paolozzi.
Gruppens mål var inte bara att skapa och ställa ut konst tillsammans utan också att på ett teoretiskt plan analysera utvecklingen i samhället, som den ökande konsumtionen och den allestädes närvarande reklamen. Det var i denna miljö som de första konstverken, som idag betraktas som föregångare till popkonströrelsen, skapades, till exempel collage av Paolozzi och Hamilton.
Något senare än Londonkonstnärerna började även konstnärerna i USA att söka nya uttrycksformer, teman och begrepp. Från slutet av 1950-talet och framåt började de införliva framträdande motiv från ekonomi, media och samhälle i sina verk. Robert Rauschenberg och Jasper Johns var bland de första som fick erkännande för några av de senare typiska elementen i popkonsten, och båda hade utställningar i New York i slutet av 1950-talet. År 1958 visade galleristen Leo Castelli upp Rauschenberg och senare samma år ställde han även ut Johns. Strax därefter anslöt sig många andra amerikanska popkonstnärer till rörelsen, till exempel Robert Indiana, Andy Warhol, Mel Ramos, Tom Wesselmann, Claes Oldenburg, Roy Lichtenstein och James Rosenquist, som idag betraktas som ikoner för den epoken.
Popkonsten banar väg för en helt ny inriktning inom konsten
Mot bakgrund av förändringarna i ekonomin och samhället utvecklade både brittiska och amerikanska popkonstnärer ett fundamentalt nytt koncept för bildkonst. Utifrån iakttagelsen att kommersialisering, reklam, massproduktion och massmedia alltmer dominerade människors liv ville de ta upp, ifrågasätta och på sätt och vis instrumentalisera denna utveckling i sina verk.
Tanken var att föra konsten närmare vardagen och människors upplevelser på två sätt: För det första skulle inspirationen till konstverken komma från allmängiltiga teman, produkter och individer. För det andra skulle konsten återfå en större betydelse för den breda massan.
Popkonstmotiv: Vardagslivets trivialitet i rampljuset
Popkonstnärerna ville ifrågasätta konsumtionssamhället och dess mekanismer. För att göra detta använde de i första hand motiv i sina verk som symboliserade samtida händelser och var allmänt kända. Det handlade om många vardagliga produkter, innehåll från massmedier samt vissa designprinciper och beteendemönster inom masskulturen. Genom att placera vanliga vardagsföremål i centrum för sina konstverk inledde popkonsten ett paradigmskifte inom bildkonsten. Till synes vardagliga föremål som soppburkar, bilar, cigarettpaket, bröd, Coca-Cola-flaskor eller möbler blev plötsligt framträdande.
Massmedia, särskilt tryckta medier, blev den andra stora källan till popkonstens motiv. Varumärkeslogotyper, annonser och utdrag ur tidningar och tidskrifter fick nya kontextuella betydelser, särskilt i collage. Foton av välkända personligheter som John F. Kennedy, Janis Joplin, Elvis Presley och Marilyn Monroe reproducerades också i konstverken. Dessutom arbetade många popkonstnärer med referenser och hyllningar till seriefigurer och seriestrippar som Kalle Anka, Karl-Alfred eller Musse Pigg. Popkonsten hämtade emellertid också inspiration från traditionella genrer som porträtt eller stilleben, men tolkade dem på ett övergripande och mycket stiliserat sätt och återuppfann dem i grunden.
Ut ur museerna - in i vardagen: "Demokratiseringen" av konsten
Popkonstnärernas motivation att söka sina motiv i människors vardag grundade sig i tron att konstverk skulle bli mer relaterbara och mindre intellektuella och elitistiska. Människor skulle kunna känna igen sig själva och sin omgivning i konsten, vilket skulle göra det lättare att få tillgång till en kulturell domän som vanligtvis var begränsad till gallerier och museer. Den underliggande tanken var att den långvariga traditionen att skilja mellan populärkultur och finkultur i konstverken måste överges. Popkonstnärerna ansåg att detta system var helt föråldrat. De strävade efter att direkt engagera sig i människors liv genom sina verk.
En viktig del av denna strategi var att göra konstverken tillgängliga för en större publik. Genom serieproduktion, särskilt med hjälp av trycktekniker, skulle konsten bli lika vanlig som vilken annan konsumentprodukt som helst. I processen offrades principerna om originalitet och unikhet, som länge hade betraktats som de enda utmärkande dragen hos konstverk. Popkonsten bröt mot flera tabun och ifrågasatte hela konstetablissemanget med alla dess regler och mekanismer.
Popkonstens kännetecken: Stil och teknik
Förutom den nya självbilden och de nya motiven låg popkonstens stora förtjänst i dess nyskapande estetik. Den bröt mot många principer i samtida stilar och satte nya standarder.
En viktig aspekt av popkonstens bilder var återgången till föreställande motiv som i stort sett hade bannlysts i den mycket populära abstrakta expressionismen. Bildobjekten var dock oftast inte realistiskt avbildade utan snarare stiliserade, reducerade till sina väsentliga drag och konturer.
Levande och starka färger, särskilt primärfärgerna rött, blått och gult, användes i stora ytor för färgläggning. Andra kännetecken för popkonsten var avsaknaden av djup och användningen av större och mindre prickar, som påminde om trycktekniker. Popkonstens bildspråk påminde således avsiktligt om illustrationer i serier och tecknade serier.
Förutom den svala och abstrakta stilen arbetade Pop Art-konstnärerna alltmer med citat och förvrängningar. De tog motiv ur sina ursprungliga sammanhang och presenterade dem isolerade eller i nya, främmande sammanhang. Dessutom manipulerade de ofta sina konstföremål och förändrade deras betydelse genom konstnärlig behandling.
De tekniker som användes inom popkonsten medförde också vissa förändringar. Medan måleri, teckning och skulptur förblev vanliga, introducerade popkonsten nya eller mindre vanliga tekniker som fotomontage, collage, assemblage eller olika trycktekniker. Dessa metoder understödde popkonstens estetik eller definierade den till och med delvis. Speciellt screentryck blev en symbol för popkonstens serieproduktion.
Kommersialiseringens två sidor i popkonsten
Med sin inställning till kommersialisering befann sig vissa popkonstnärer i en intellektuell balansgång. Å ena sidan kritiserade de konsumtionens enorma betydelse och dess konsekvenser. Å andra sidan förespråkade de också mekanismer som syftade till serieproduktion och massspridning av deras verk. Särskilt användningen av screentryck för att producera stora serier av identiska konstverk bidrog till kommersialiseringen.
Särskilt Andy Warhol gjorde ingen hemlighet av att ekonomisk framgång var en viktig del av hans konstnärskap. Denna inställning gick stick i stäv med den sedan länge rådande uppfattningen att konsten i första hand skulle tjäna ett högre, ädelt syfte och vara oberoende av ekonomiska begränsningar. Den pragmatiska och realistiska inställningen hos många popkonstnärer väckte stor kritik och gav upphov till en debatt om kommersialiseringen av konsten som pågår än idag.